kollar upp i sommarnattens ljumma himmel och känner att jag passar in. Att jag ser massa vackert och betydelse fullt. Sommaren är så vacker, lång och ibland oändlig. Den på något sätt lever kvar i våra hjärtan och gör oss gladare efter än vad vi va under tiden. Jag ser de som är framföroch det som är bakom men uppfattar aldrig riktigt det som är nu. Det är lite familigt och lite abstrakt. Lite svårt att ta på. Det är som när man tror man når en stjärna på himlen, med handen. Det har man trott när man var liten, rätt vad det är sträcker man ut handen och försöker, men misslyckas. Lite så är det med nulägets sommar. Man sträcker efter saker man inte riktigt kan ta på. Inte än i alla fall.