När du äntligen börjat kravla dig uppåt ytan igen och se ljuset kommer saker somtynger dig djupt och tynger dig längre och längre ner. Allt du tänker säger och gör hugger på insidan och gör ont. Alla minnen skär som knivar inom dig och saknaden gör så ont att du vill skrika spy och får panik attacker. Hela röran ger dig panik vågor och tusentals tårar rinner febrilt ner för dina äckliga kinder. Den hud som känns fel. Juste, hela du känns fel. Vartenda steg du tar käbbs fel och du vill bara slita ut din hjärna hur huvudet och sova några månader för att glömma allt som gör ont. Dina leenden är bara fejkade. det är svårt att komma ihåg hur det egentligen känns att vara glad på riktigt. Du håller hela skiten innen och efter ett tag kommer bristiings gränsen, du bryter ihop. tårar är vanligare än skratt och leenden.