Bloggar fast jag inte har några läsare. Fast jag inte har att berätta. För att jag bara vill. yssnar på jonathan johansson , centrum. Lyssnar söner låten. Den spelas minst 3 ggr per dag i mina öron. Man blir ganska drömsk av den och den har betydelsefull text. Min stickade kofta ligger mjukt mot huden och mitt nytvättade hår doftar gott schampo. Känner mig mjuk och varm samtidigt som jag fryser om fötterna. Blodet i min kropp känns lite annorlunda. Känner mig inte riktigt som jag borde, inte riktigt som mitt riktiga jag. Jag har kommit på att vardagen känns bra. Rutinerna känns bra. Man tar vara på all tid och slipper tänka så mycket. Man tänker på det som betyder något, det som är viktigt och blir tacksam och fångar varje stund. Istället för att känna sig överflödig och dålig för att man inte gör något. Min Gud är så stor. Så fantastisk och så underbar. DEn jag litar på, förströstar på, lever för och som tar mig igenom allt. Han styr mitt liv. Jag vill leva i hans vilja. Han ger mig frid. Han stillar stormar i mitt liv, saker jag inte orkar ligger i hans händer och han bär mig igenom. Igenom livet. Livet är inte lätt, men jag lever för honom, och då blir allt till det bästa. Jag älskar honom så. Även att jag inte är perfekt. Även att jag gör fel, och är en dålig människa.