Jag är trött på att sakna människor. Trött på tårfyllda avsked och kramar som skriker vi ses inte på länge. Trött på att lämna mina bästa vänner och veta att det tar långtid innan vi ses. Så trött på depressionen efter. Tomheten som saknaden lämnar inom mig. Om inte Gud fanns där hade jag inte klarat det, men tack Gud för att du är min Gud och hjälpare.

Denna sommar har jag känt mig så krossad inombords, av all fruktansvärd saknad. Den har blivit fysisk och fått mig att vilja spy. Jag kommer inte klara det länge till. Saknar min bff, som förstår mig så sjukt bra och som´jag kan va mig själv med. <3