Jag finner inga ord, jag kan inte sätta ird på det jag känner. Men jag ska försöka. En del, ge en inblick.

Nian är över, grunskolan är över.
Jag kunnde aldrig ana att det skulle va så jobbigt att gå ut, gå ett steg vidare.
Jag bara grät och grät, tårarna bara rann.
Min klass, ni är dom bästa, tro inget annat! Ni förstår mig som ingen annan, ni har hjälpt mig upp och format mig så mycket. Tack för allt, ni kommer förevigt ha en sjukt stor plats i mitt hjärta.

8 an och  9 an är de år som jag minns mest av, som verkligen betytt mest. Att flytta och tro att allt skulle bli sämre, men det blev underbart mycket bättre.
Det känns som jag alltid gått i 9A, alltid kännt de underbara människorna.
Ni tog emot mig så bra när jag kom förkrossad och rädd.
Ni hjälpte mig, mitt hjärta började läka.
För att nu efter nian, lämmna er, det är vänskapen som ska hålla ihop oss, det finns inget 9A längre.
Nu finns bara vi.

De åren innan 8an var självklart bra det med, men de som verkligen känns nu är de två sista.
Jag saknar er alla  gamla skolan, men jag känner på något sätt att jag är på rätt plats. Jag har kännt det ni i nian, 9A är där jag skulle va. Jag älskar er alla vänner i gamleby, det är ni som alltid funnits där. Ni betyder så mycket för mig och det är ni som gjort en stor del av mitt liv sjukt minnes värd och underbar, vårt fantastiska tjejgäng, älskar er!!!!.

Jag sitter här med världens sjukaste känsla.
Jag har som en klump i magen, den klump som säger att det aldrig blir detsamma igen.
Jag aldrig kommer gå in i vårt kalss rum, låsa upp mitt skåp som är intryckt i ett hörn, stressa i korridoren när jag hört andra ringningen innan en matte lektion.

Vi kommer inte längre va klassen som aldrig kom överens, inte längre ha debatter om allt och inget.
Inte längre skratta åt varann på lektionerna, dra dålliga skämt eller brista ut i asgarv.
Inte ha musik lektioner där vi sjungit i vackra stämmor, inte sjunga join us och you got a friend, inte ha konserter eller sitta i korridoren med gitarr och sjunga lovsånger.

Vi kommer inte längre ses varje dag, vänskapen kommer vara byggd på bara oss.
Jag kommer inte kunna, om det behövs ,direkt dagen efter gå till en nära vän och berätta något jag vill säga, inte längre gå till lunchen tillsammans dag ut och dag in och sedan sitta och skratta runt bordet.

En klass är som en familj, man umgås mest tid av sitt liv med dem.
De ser en skratta, de ser en gråta.
Ni har alltid funnits där, oavsätt om jag har varit glad eller ledsen.
Om jag behövt prata, skratta eller gråta med någon har alltid någon funnits där.
Ni är ovärderliga, ni kom som en räddning i mitt liv, lifesavers.

En sak är säker, att vänskapen kommer att bestå. Vi måsteoch ska hålla kontakten :D
Jag älskar er och kommer sakna er så hemskt mycket. TACK för allt ni gjort, jag kan inte tacka nog.
Ni är bäst, en välsignelse ifrån Gud !<3


9A<3