Du ahr tagit orden ur min mun.
Allt som finns kvar är tankar
Tankar på hur det kommer bli, hur allt vill sig sluta, hur allting började och...på dej.
Du rubbade min bild, den som sakta var uppbyggd sten för sten, ihoptryckt och där för att stanna.
Men när du kom smälte du ner den, coh det som vart smält formade du om, bilden blev något annat, en tavla med andra färger.
Allt eftersom betydde du mer och mer, för varje minut fyllde medvetandet av dig rum i hjärnan, mer och mer.

känslan, är fantastisk och hemsk på samma gång.
Helt plötsligt en liten del av mig, så självklar, fast du inte är det.

tårarna rinner ofta ner för kinderna,
jag vet inte.