Jag får alltid nån slags sommarlovs panik.
Så mycket tid att ta hand om. Att fördela.Man är liksom inte van. Inte ens efter 10 sommarlov.
Allt förväntas va på ett visst sätt. Även fast folk inte ser de, De måste verkligen va sådär vacker, magiskt och fantastiskt. Med sommar kvällar, vänner varje dag, sena kvällar och sovmornar. Det är så man vill lovet ska va. Det man önskar. Där kommer min oro och ångest in. Min panik och min  stress.
Man vill ha de så, försöker pressa fram det. Man blir frustrerad och lyckas inte alltid.
Man strävar efter den perfekta sommarn.