Lugnat min brusiga hjärna med att snacka med min bästa vän. Tyvärr på telefon, då livet är så orättvist att vi befinner oss 30 mil ifrån varandra. Vi bor 30  mil ifrån varandra. Det gör så ont inom mig, den tanken. Den saknaden. Den river och sliter inom mig. Hon förstår mig och tycker om mig för den jag är. Det är så underbart.

Man tänker så mycket på kvällen. För mycket.På allt och inget, stort och smått. Mina trötta ögon stirrar in i skärmen och mitt huvud fylls av dunkande toner av musik. Jag gillar den känslan rätt mycket.Fast ändå inte.