Just nu har jag lust att skriva enr alla kännslor på ett papper, eller här. Allt jag känner.
Men ändå skriker något emot, jag orkar egentligen inte skriva. Vilka sjuka dilemman.
Tänker tvinga mina stackars händer till att skriva ändå, för jag älskar det. Men något i mig säger emot, skit samma.

ett svart hål bereder ut sig. Väntar, stilla, tyst och mörkt.
Väntar på nogon, en person att falla ner i.
Ge desperata känslor ,tankar och ångest.
Det är då minnena väller upp som lödder framför ögonen, när de negativa tankarna gör så att du nästan kvävs under ytan. Du ser och vill, men blundar och kan inte. Vill mer än allt, men det går inte.
Det är då hopplösheten sätter in, en känsla som är större än allt.
Då tårarna sipprar hysteriskt utan gräns, för att man älskar så mycket och ändå inte är tillräcklig.
Vad är felet på mig.
Det är inget fel, jag vet det. Det är bara tankar, från någon annan.
Intryck som förvandlats till ett sätt att luras på.
Misslyckas är männskligt. Ändå får jag panik ångest, tårar och hopplöshet varje gång.
Fast att jag vet svaret.
Fast jag känner en enorm ensamhet vet jag att det finns många människor som bryr sig. Jag vet, men vet inte ändå.
Framför allt en frälsare som hjälper mig.
Som jag älskar mer än något, och skämms för att jag beter mig så hemskt.

Vad kan jag göra.
en liten flicka,
höga krav
antingen för ditt eller datt, vad vill mönniskor med egentligen
accptera mig .