Att bara stå där och se på.
Se dig, se oss. se varann i en stilla orörd framtid.
Plågsam smärta, brännande och lidande, den tar sakta tag om mig steg för steg, men tar mig med storm på samma gång.

Det är som att vara fastbuden, att ingenting kunna göra.
Varför är inte drömmar sanna, varför kan inte alla tankar bli till liv?
Egentiligen vet man svaret, men ändå ifråga sätter man det.
Tveksamhet och vår osäkerhet börjar råda, tills vi tillslut inte vet längre.
Inte vet någonting alls, på något sätt.

En värld med dej skulle va en dröm, och en tanke.
För mina tankar och drömmar är ofta en dimma av dej,
luften av dig fyller alla utrymmen, skriker efter oss.
en framtid, fylld och inte blank.
Vacker, fantastisk och fin.
Precis som du.