Just nu har jag lust att skriva enr alla kännslor på ett papper, eller här. Allt jag känner.
Men ändå skriker något emot, jag orkar egentligen inte skriva. Vilka sjuka dilemman.
Tänker tvinga mina stackars händer till att skriva ändå, för jag älskar det. Men något i mig säger emot, skit samma.

ett svart hål bereder ut sig. Väntar, stilla, tyst och mörkt.
Väntar på nogon, en person att falla ner i.
Ge desperata känslor ,tankar och ångest.
Det är då minnena väller upp som lödder framför ögonen, när de negativa tankarna gör så att du nästan kvävs under ytan. Du ser och vill, men blundar och kan inte. Vill mer än allt, men det går inte.
Det är då hopplösheten sätter in, en känsla som är större än allt.
Då tårarna sipprar hysteriskt utan gräns, för att man älskar så mycket och ändå inte är tillräcklig.
Vad är felet på mig.
Det är inget fel, jag vet det. Det är bara tankar, från någon annan.
Intryck som förvandlats till ett sätt att luras på.
Misslyckas är männskligt. Ändå får jag panik ångest, tårar och hopplöshet varje gång.
Fast att jag vet svaret.
Fast jag känner en enorm ensamhet vet jag att det finns många människor som bryr sig. Jag vet, men vet inte ändå.
Framför allt en frälsare som hjälper mig.
Som jag älskar mer än något, och skämms för att jag beter mig så hemskt.

Vad kan jag göra.
en liten flicka,
höga krav
antingen för ditt eller datt, vad vill mönniskor med egentligen
accptera mig .

1.livet¨
2.djupa saker
3.orättvisor
4.fattigdom
5.att folk aldeig kan vara nöjda med sig själva
6.dumma saker om mig själv
7.musik

Jag har en ring på fingret.
På den står det "I'll wait for my beloved"
Den står för att jag vill vänta med sex till äktenskapet, och att den kille jag ska ha ska jag också gifta mig med.

Kärlek är något så otriligt värt att vänta på, värt att vänta på den rätta för just mig.
Den rätta jag vill dela lycka, sorg och olika tider med.
Den person som förstår mig som ingen annan, som får mig att skratta och har de jag behöver, en person att leva med hela livet från den dagen vi lovar varandra att hålla ihop.

Jag vet inte vid vilken ålder den rätta för mig dyker upp, eller om denne redan gjort det.
Det kan vara ett år eller 10 år, trots detta är jag trygg.
Gud vill mitt bästa och har min drömprins någonstans i världen, för att komma , och för oss att upptäcka varandra.

De år jag lever nu, det liv jag lever , med eller utan partner, är ett liv för Gud.
Så oavsätt om jag inte har kille, kan jag leva ännu mer för Gud , satsa på honom ännu mer.
Och när jag och min framtida man sedan förs samman, är vi båda staraka i Jesus, kunna leva ett liv tillsammans med varandra, och med Gud. Ett kärleks flödande liv.
En tre tvinnad tråd brister inte lika lätt står det i bibeln, det tror jag på!

1.Älska Jesus!
2. Spela gitarr!
3.Skicka gulliga sms!
4.ha humor och var rolig!
5.Le
6.tyck om mig för den jcg är och säg det!
7.krama mig
8.var en bra lyssnare, alltid!

Du har en frramtid för mig, stora planer för mitt liv
Du vet mig utan och innnan,
du känner mina drömmar och vill att mina val ska vara enligt din vilja.
Det är otrooligt,
du tänker på allt, du har kartlagt min framtid, vill att jag ska lyckas väl i allt.
Min kärlek till dig är den största kärlek jag någonsin kmr ge till någon, jag är din.

Mina drömmar ,planer och mål är många.
Jag vill för mycket, jag vill börja nu.
Jag vill så mycket,
ideerna sprutar, kreativiteten är för stor
lådan exploderar snart, mitt jag  vill ut
mitt egna liv, med Gud i centrum
Källan till min kreativitet , min styrka och min borg.

Day two: Nine things about your self

1. Jag har haft häst typ hela mitt liv, tills januari 2011
2.Jag är kristen!!!!
3.när jag var liten var jag så blyg så jag inte ens kunde säga mitt namn till folk
4.jag älskar samhällskunskap
5.jag äslkar musik sjukt mkt
6.min favvomat är chinesiskt, asså sååå gott!
7.jag är typ perfektionist (DEN du)
8. jag gör listor varje kväll för att komma ihåg vissa saker på morgonen
9.jag kan spela gitarr

hade inget kul o skriva så dt blev en sån här :)

Lånade denna lista ifrån Judit ( www.juditahlin.blogg.se) , tänkte att de dagar jag ihar lust så ska jag använda den...

Att bara stå där och se på.
Se dig, se oss. se varann i en stilla orörd framtid.
Plågsam smärta, brännande och lidande, den tar sakta tag om mig steg för steg, men tar mig med storm på samma gång.

Det är som att vara fastbuden, att ingenting kunna göra.
Varför är inte drömmar sanna, varför kan inte alla tankar bli till liv?
Egentiligen vet man svaret, men ändå ifråga sätter man det.
Tveksamhet och vår osäkerhet börjar råda, tills vi tillslut inte vet längre.
Inte vet någonting alls, på något sätt.

En värld med dej skulle va en dröm, och en tanke.
För mina tankar och drömmar är ofta en dimma av dej,
luften av dig fyller alla utrymmen, skriker efter oss.
en framtid, fylld och inte blank.
Vacker, fantastisk och fin.
Precis som du.

Det finns dagar, som idag.
Då Gud verkligen får hålla upp mig mer än han gör annars, då böner pågår jämt och sången till honom aldrig slutar.
Sådana dagar vill jag fly från verkligeheten.
Åka här ifrån, träffa folk jag inte träffat på länge, bara va.
Bara glömma allt som är jobbigt, må  bra och inte leva i allt jag lever i 24/7.
Och sen när jag komemr tillbaka vill jag må helt bra, allt fixat.

synd då att det inte är så, att det inte går och att jag är fast här
Fast i mitt eget huvud.  blä

Är att falla en dominant kännsla?
Att tryckas ner, dränkas i bekymmer och staplade händelser.
Allting händer för fort, jag hinner inte med.
Tårarna rinner, paniken inom mig tar form varje morgon och kommer för att stanna.

Ibland blir jag som desperat. Mina händer glider som från en klippa, handsvetten orkar inte.
Svetten förvandlas till tårar som blir till en flod då jag låtit det desperata ta över.
Då i stunden när allt utav den starka tjejen försvinner känner jag mig naken och ensam, feg och otillräcklig.

tankar lägger sig som en suddig dimma, jag ser inget, allt blir oklart.

Jag finner inga ord, jag kan inte sätta ird på det jag känner. Men jag ska försöka. En del, ge en inblick.

Nian är över, grunskolan är över.
Jag kunnde aldrig ana att det skulle va så jobbigt att gå ut, gå ett steg vidare.
Jag bara grät och grät, tårarna bara rann.
Min klass, ni är dom bästa, tro inget annat! Ni förstår mig som ingen annan, ni har hjälpt mig upp och format mig så mycket. Tack för allt, ni kommer förevigt ha en sjukt stor plats i mitt hjärta.

8 an och  9 an är de år som jag minns mest av, som verkligen betytt mest. Att flytta och tro att allt skulle bli sämre, men det blev underbart mycket bättre.
Det känns som jag alltid gått i 9A, alltid kännt de underbara människorna.
Ni tog emot mig så bra när jag kom förkrossad och rädd.
Ni hjälpte mig, mitt hjärta började läka.
För att nu efter nian, lämmna er, det är vänskapen som ska hålla ihop oss, det finns inget 9A längre.
Nu finns bara vi.

De åren innan 8an var självklart bra det med, men de som verkligen känns nu är de två sista.
Jag saknar er alla  gamla skolan, men jag känner på något sätt att jag är på rätt plats. Jag har kännt det ni i nian, 9A är där jag skulle va. Jag älskar er alla vänner i gamleby, det är ni som alltid funnits där. Ni betyder så mycket för mig och det är ni som gjort en stor del av mitt liv sjukt minnes värd och underbar, vårt fantastiska tjejgäng, älskar er!!!!.

Jag sitter här med världens sjukaste känsla.
Jag har som en klump i magen, den klump som säger att det aldrig blir detsamma igen.
Jag aldrig kommer gå in i vårt kalss rum, låsa upp mitt skåp som är intryckt i ett hörn, stressa i korridoren när jag hört andra ringningen innan en matte lektion.

Vi kommer inte längre va klassen som aldrig kom överens, inte längre ha debatter om allt och inget.
Inte längre skratta åt varann på lektionerna, dra dålliga skämt eller brista ut i asgarv.
Inte ha musik lektioner där vi sjungit i vackra stämmor, inte sjunga join us och you got a friend, inte ha konserter eller sitta i korridoren med gitarr och sjunga lovsånger.

Vi kommer inte längre ses varje dag, vänskapen kommer vara byggd på bara oss.
Jag kommer inte kunna, om det behövs ,direkt dagen efter gå till en nära vän och berätta något jag vill säga, inte längre gå till lunchen tillsammans dag ut och dag in och sedan sitta och skratta runt bordet.

En klass är som en familj, man umgås mest tid av sitt liv med dem.
De ser en skratta, de ser en gråta.
Ni har alltid funnits där, oavsätt om jag har varit glad eller ledsen.
Om jag behövt prata, skratta eller gråta med någon har alltid någon funnits där.
Ni är ovärderliga, ni kom som en räddning i mitt liv, lifesavers.

En sak är säker, att vänskapen kommer att bestå. Vi måsteoch ska hålla kontakten :D
Jag älskar er och kommer sakna er så hemskt mycket. TACK för allt ni gjort, jag kan inte tacka nog.
Ni är bäst, en välsignelse ifrån Gud !<3


9A<3