inget är som de borde va, för de va de förut. Då var de lika lätt som att andas , dom var anledningen till att jag andades. NI var luften jag andades.
Allt var så lätt, de var som de skulle va, man tänkte inte annat.

När ni gick iväg, efter resan, på tåget igår, jag trodde jag skulle dö, alla de personer som betydde något bara gick, de hör inte till  mig längre, inget är som förut. De kändes som min världrasade ihop ennu mer, jag hade försökt att bygga upp den o klarade det ett tag,men de förstördes igen.
De var så konkret- de är inte som förr längre, rebecca, skärp dig.
mitt hjärta slets åt alla möjliga håll, och itu. Jag vart så rädd, jag tror alldrig jag vart så rädd.
se alla underbara bara gå iväg, de kändes som om någon slet bort mina ben och armar, min röst   ocha allting.
Jag bara grät, och grät, fick panik och kväljningar, jag grät hela vägen till stockholm. Alla runtom måste trott att jag var galen.
Nu är jag tillbaka, och de kommer alldrig gå att bygga upp igen, ALLDRIG!